MammaMimi

Nu har halva dagen gått, men jag tycker att det känns som ett helt dygn konstigt nog... Kom just hem från Marie och Vinga sover fint i vagnen, lugnet har lagt sig och jag är åter tillbaka bland tangenter och möss (syftar på både datamusen och husmusen)...
Fast musen som jag pratade om förut lever inte mer. Den är slut som artist, finito och borta ur mitt liv. Det kan låta grymt att den inte fick leva till ålderdomen, men jag tänker på smittor som den kan dra med sig och att den kan krypa över mina barn när dom sover. Usch!
Vi hörde ett ljud i lekrummet i förrgår kväll, fast båda barnen sov och vi var i vardagsrummet. Visst fan satt det en liten mus på bilmattan och lekte med Devins bilar! Jag sa ju att det var en mus, men ingen trodde mig!
Hur som helst så fick Magnus tag på den och gick ut på gården och gjorde upp med den, så nu är det bara att vänta och se ifall det kommer fler gäster eller om vi får ha vårt hus ifred...

Jag känner mig så hurtig ändå idag som har hunnit ta 1,5 + 1 timmes prommis! Jag som inte gärna ens går till postlådan som ligger 20 meter från dörren. Jag kanske ska ta för vana att ta en morgonprommis varje morgon om barnen fortsätter vakna så här tidigt... Om inte annat för att slippa köpa nya inventarier dagarna i ändå, ifall det blir så att jag går lös på riktigt nån gång. Alltså, man funkar inte normalt när man inte får sova, det bara ÄR så, men hur många vågar erkänna det??
Även fast man älskar sina barn över allt annat och är lyckligare än allt i världen över att ha dom, så är inte allt gulligull hela tiden. Jag ser inga rosa moln dygnet runt och inte heller en massa hjärtan som flyger runt i luften. Alla som säger att dom har ett sånt liv ljuger. Rätt och slätt är det en bunt med lögnare, för man kan inte vara på topp jämt, man är inte mer än människa. Punkt.

Nu är det slut på punkten och jag går vidare till vår sons enorma längtan efter ett eget badhus. Det måste handla om något sådant, för nu är det inte nådigt hur ofta han vill leka med vatten.
Så fort han hittar en mugg, snapsglas (jo, han har egna), slev, decilitermått eller liknande så går han till badrummet. Sen är det något i vår konversation som inte går fram, vi förstår helt enkelt inte varandra...
Så här kan det låta:

- "Mamma", säger Devin när han går mot badrummet.
- "Vad är det?"
- "Sån." (= grejen han håller i handen)
- "Näe, inget vatten nu."
- "Sån?", säger han och håller upp vatten-attributet...
- "Nej, du får inte leka med vatten nu, det blir så blött."
- "Ja"
Sen går han mot badrummet...
- "Devin, du FÅR inte leka med vatten."
- "Ja", säger han och håller upp saken igen... -"Sån?"
- "Nej, säger jag, du ska inte ha vatten nu."
- "Ja", säger han och går åter igen mot badrummet...

Det är inte ett "Joo" han säger utan mer som att han håller med om det jag säger, men ändå vill. Inget tjur på rösten utan bara en hel del försök till att avleda mig med stil och finess... Nånstans brister det när vi pratar :D

Är jag inte uppmärksam på just honom utan kanske sitter och matar lillasyster, ja då kan allt hända nu för tiden. Han har två specialitéer. Den ena är såklart vatten. Överallt. Den andra är att hitta pennor, hur väl man än gömmer dom och rita överallt. På pianot har vi vattenfast märkpenna i grönt, på den vita hallväggen är det blå tusch sen är det lite duttar här och där...
I morse när jag kom på honom med att rita på vägen (visste att han höll på med konst enbart för att han stod och sa "så och så och så" hela tiden), gav han mig pennan direkt och sa "Ajaj!!" "Pappe?" Jaha ja, då var han man nog att banna sig själv och sen med huvudet på sned be om ett papper.. Han vet så väl att han bara får rita på papper och ändå blir det så här. Varför???

Han som varit så lugn har kommit in i en testa-period nu. Allt ska testas, framförallt mitt tålamod!
Men igår visste jag inte om jag skulle bli arg på honom eller tycka synd om honom.
Han gick fram till Vinga med handen ovanför hennes huvud, tvekade länge länge och sen slog han! För första gången! I och med att han slagit så grät han hysteriskt och klappade henne frenetiskt som något slags tröstande, han visste inte till sig, så ledsen blev han. Vad säger jag då? Han skämdes redan som en hund och var helt förstörd över vad han gjort, så det enda jag gjorde var att be honom säga förslåt för att han slog henne, var det fel?

Usch hur det är att vara förälder egentligen. En evig kamp mellan att vara konsekvent, ha förståelse, vara tillmötesgående, sätta gränser, ORKA, ha tålamod och vara fantasifull. Ändå är det bara en bråkdel av det hela..

Nu ska jag väcka Magnus så ska han åka och hämta hem den lille gossen igen. Saknar honom så mycket på dagarna så nu vet jag inte om han ska få vara hemma med mig ändå. Eller inte. Äh, nu vet jag inte igen...