MammaMimi

Så var det minnen då. Ungdomen, Kälarne, Mannen. Minnena är många men vissa etsar sig fast som en plåtbit i ett skruvstäd.
Ungdomen, Kälarne, Mannen. Det är ett och samma minne. Kvällen var magisk, det var den verkligen.

Håll i hatten kära vänner, för nu drar vi på hunkjakt!

Kvällen började stilla hemma hos mig där jag och min vän satt och tråkade. Vad gör man en vanlig kväll i Kälarne? Vad är spännande och givande? Vi funderade över olika aktiviteter samtidigt som vi i bakhuvudet kände en längtan efter Mannen. Ett av byns original från de tidiga 70-talen.

Sen slog det oss! Vi måste hitta honom! Var kan han vara? Denne man som så många gånger förgyllt vår vardag och våra drömmar..

Inget annat att göra än att ta gamm-Saaben och dörna ut på byns små bräckliga gator. Kromet blixtrade i månens sken. Ljudet från det svällda däcket (dudumdudumdudum), växellådans ovilja att leda oss till rätt läge och den persikolena månfärgade lacken gjorde kvällen magisk. Nu skulle vi finna honom. Mannen.

Gummit rullade ihop sig längs gatorna av de varma ångorna som utlöstes av bilens framfart. Gata upp och gata ner, blickar åt höger och blickar åt vänster. Hos svärmor? Nej. Hos exet? Nej Hemma? Nej. Ingenstans fanns denne man vi så gärna ville finna...
Vi sökte heta tips och ledtrådar i varje människa vi mötte. Inte så att vi frågade, men vi läste av deras blickar och gester. Ingen hade sett honom.

Fan, ska jag vara ärlig så minns jag inte hur kvällen slutade, men detn var magisk. Jag lovar!
Ska ta reda på emr fakta så återkommer jag sen. Jag förstår att ingen vill missa det gripande slutet!