Mitt största steg hittills!
Lilla fjompiga jag är inte så tuff som jag vill tro. Jag har så länge jag kan minnas haft en obotlig rädsla för tandläkare!
Jag vet inte varför men någonting hände när jag var 14 och var hos tandläkaren.. Minns bara att jag skrek och slog omkring mig tills jag tillslut tog mig därifrån springande. Vad som egentligen hände minns jag inte, men sen dess har jag inte varit dit. På fullaste allvar alltså... 12 år, det ni! Kan ni tänka er då hur noga man blir med borstning mm bara för att slippa undan?
Men min smärtgräns har hela tiden stigit. Först tandvärk, men det kunde jag leva med. Sen nån tand som gick sönder och det kunde jag också leva med, men nu är det för illa. En tand existerar knappt alls och en annan har gjort så att hela sidan av käken är bortdomnad. Inte så att det gör ont, men när jag kände att det var en konstig känsla där svartnade det för mig.Bara tanken på att ringa till en tandläkare fick mig att må illa och nästan svimma...
Att föda två barn är faktiskt en bagatell för mig i jämförelse med att lyfta telefonen och ringa. MEN igår gjorde jag det!
Hur länge ska man gå utan att kunna äta då? Kilo efter kilo som rasar bara för att man har tandvärk, det verkar inte vettigt...
Så fort dom svarade var jag tvungen att sätta mig ner på golvet, allt bara snurrade. Och efter att jag pratat klart så ringde jag till Magnus och grinade mer än på flera år. Tror inte riktigt att det är lätt att förstå, men jag får verkligen ångest över det här. Vet inte ens hur jag ska ta mig till Bräcke i m för jag tvivlar på att jag är körduglig...
Äh, vad fan, nu får jag rycka upp mig! Jag är vuxen. Tandläkare är inget "Djävulens påfund". Det kan inte bli värre. Ont har jag ju nu med. Jag har fött 2 barn utan bedövning. Jag är vuxen, jag är vuxen.
(Lite inside peppning)
Frågan är bara vilken av tänderna han ska få ta = Dra ut skiten!. Det är en på varje sida som sabbar min vardag, så han kanske får välja. Eller så drar vi lott. Eller kör på Ole Dole Doff! Det får det bli!
Nu ska jag sluta tänka på det här och säga hej då till min älskade make!
Jag vet inte varför men någonting hände när jag var 14 och var hos tandläkaren.. Minns bara att jag skrek och slog omkring mig tills jag tillslut tog mig därifrån springande. Vad som egentligen hände minns jag inte, men sen dess har jag inte varit dit. På fullaste allvar alltså... 12 år, det ni! Kan ni tänka er då hur noga man blir med borstning mm bara för att slippa undan?
Men min smärtgräns har hela tiden stigit. Först tandvärk, men det kunde jag leva med. Sen nån tand som gick sönder och det kunde jag också leva med, men nu är det för illa. En tand existerar knappt alls och en annan har gjort så att hela sidan av käken är bortdomnad. Inte så att det gör ont, men när jag kände att det var en konstig känsla där svartnade det för mig.Bara tanken på att ringa till en tandläkare fick mig att må illa och nästan svimma...
Att föda två barn är faktiskt en bagatell för mig i jämförelse med att lyfta telefonen och ringa. MEN igår gjorde jag det!
Hur länge ska man gå utan att kunna äta då? Kilo efter kilo som rasar bara för att man har tandvärk, det verkar inte vettigt...
Så fort dom svarade var jag tvungen att sätta mig ner på golvet, allt bara snurrade. Och efter att jag pratat klart så ringde jag till Magnus och grinade mer än på flera år. Tror inte riktigt att det är lätt att förstå, men jag får verkligen ångest över det här. Vet inte ens hur jag ska ta mig till Bräcke i m för jag tvivlar på att jag är körduglig...
Äh, vad fan, nu får jag rycka upp mig! Jag är vuxen. Tandläkare är inget "Djävulens påfund". Det kan inte bli värre. Ont har jag ju nu med. Jag har fött 2 barn utan bedövning. Jag är vuxen, jag är vuxen.
(Lite inside peppning)
Frågan är bara vilken av tänderna han ska få ta = Dra ut skiten!. Det är en på varje sida som sabbar min vardag, så han kanske får välja. Eller så drar vi lott. Eller kör på Ole Dole Doff! Det får det bli!
Nu ska jag sluta tänka på det här och säga hej då till min älskade make!
Kommentarer
Postat av: Ida
Jag tror det kommer gå bra för dig..!
Men två barn utan bedövning, det är starkt gjort..!
Trackback
