Rädd för hosta
Jag har blivit jättenojig över Vingas hosta. Inte så att jag är orolig för henne eller så och dessutom så hostar hon bara ett par gånger per dygn, men grejen är att när hon väl hostar så gör hon det tills hon kräks! Inte heller när det gäller kräket är jag orolig såklart, men usch vad det är jobbigt att ta reda på och speciellt i sängen..
Hon har varit friskförklarad länge länge nu, men när man som minst anar det så dyker host-attacken upp.
Igår kväll hade jag som vanligt lagt henne och hon sov sött i sängen i ca 1 timme, eller för att vara exakt så sov hon fint tills Magnus hade lämnat hemmet och åkt på träning. Hon började hosta lite, hostade mera och hostade mest.
Jag lämnade mina göromål för en orolig promenad till hennes säng. Skulle hon klara upp det? Kunde hostan gå att stoppa innan maten gjorde entré utanför hennes kropp? Tankarna kan bli rätt många ibland...
Jag nådde hennes säng precis när jag hörde de berömda hulkningarna.. Hujedamig! Då fortsatte mina tankar.. Skulle jag hinna ta upp henne efter den första kaskaden i sängen, såpass att eventuella rester skulle kunna landa på golvet? Skulle jag våga? Eller var hon klar till och med? Upp med dottern som tittade förvånat på mig, la några väl valda på mig och över golvet och sen somnade om sött i min famn igen.. ;)
Ville bara skrika rakt ut "MAGNUS KOM HEM!!" Jag hade spya över halva mig, hela golvet hennes kudde och lakan, hennes pyjamas och hår och tjejen sov i min famn! Såklart ville jag inte väcka henne med risk för att hon inte ville somna om...
Det är vid såna tillfällen som alla extra armar och andra finurliga kroppsdelar kommer fram. På något vis lyckades jag få av mig byxor och strumpor, byta kudde i hennes säng, lägga en handduk över lakanet som inte gick att byta med en hand, ta våtservetter och torka av henne det värsta, trampa i kräkset på golvet med min bara fot, linda in kräk-foten i en handduk och få henne till sängen igen, sovande! Snacka om fräsch morsa!
Såklart skurade jag golvet efterår och duschade av mig, det kasnke måste poängteras för att någon över huvud taget ska våga möta mig på affären igen :)
Så nu har jag lite host-fobi, det tål att erkännas. Och visst är det med all rätt?
Hon har varit friskförklarad länge länge nu, men när man som minst anar det så dyker host-attacken upp.
Igår kväll hade jag som vanligt lagt henne och hon sov sött i sängen i ca 1 timme, eller för att vara exakt så sov hon fint tills Magnus hade lämnat hemmet och åkt på träning. Hon började hosta lite, hostade mera och hostade mest.
Jag lämnade mina göromål för en orolig promenad till hennes säng. Skulle hon klara upp det? Kunde hostan gå att stoppa innan maten gjorde entré utanför hennes kropp? Tankarna kan bli rätt många ibland...
Jag nådde hennes säng precis när jag hörde de berömda hulkningarna.. Hujedamig! Då fortsatte mina tankar.. Skulle jag hinna ta upp henne efter den första kaskaden i sängen, såpass att eventuella rester skulle kunna landa på golvet? Skulle jag våga? Eller var hon klar till och med? Upp med dottern som tittade förvånat på mig, la några väl valda på mig och över golvet och sen somnade om sött i min famn igen.. ;)
Ville bara skrika rakt ut "MAGNUS KOM HEM!!" Jag hade spya över halva mig, hela golvet hennes kudde och lakan, hennes pyjamas och hår och tjejen sov i min famn! Såklart ville jag inte väcka henne med risk för att hon inte ville somna om...
Det är vid såna tillfällen som alla extra armar och andra finurliga kroppsdelar kommer fram. På något vis lyckades jag få av mig byxor och strumpor, byta kudde i hennes säng, lägga en handduk över lakanet som inte gick att byta med en hand, ta våtservetter och torka av henne det värsta, trampa i kräkset på golvet med min bara fot, linda in kräk-foten i en handduk och få henne till sängen igen, sovande! Snacka om fräsch morsa!
Såklart skurade jag golvet efterår och duschade av mig, det kasnke måste poängteras för att någon över huvud taget ska våga möta mig på affären igen :)
Så nu har jag lite host-fobi, det tål att erkännas. Och visst är det med all rätt?
Kommentarer
Trackback
