Usch...
Jag lät verkligen inge vidare i gårdagens inlägg... Nu med ännu mera perspektiv på saken så står jag ändå kvar där jag stod igår, men vill inte låta så gnatig bara för det ;)
M stod också självklart på samma sida när jag förklarat hur jag tänkte och menade (= kvinnliga meningar som män låtsas förstå för lugnets skull) Hur som helst så måste jag bara förtydliga att han absolut får göra saker själv och med vänner, och även gör det många gånger fler än jag någonsin varit i närheten till, men så har nog han större behov av det också. Det var bara denna enda helg som sedan länge var planerad som jag inte ville tillbringa själv i slutändan. Plättlätt.
Jag undrar hur många som tycker synd om stackars maken nu, efter att ha läst om hans fru som håller honom i järngrepp? För är det inte lite så, att en man måste få ha sina aktiviteter och avkopplingar, gärna 4 dagar i veckan för att orka med sina barn och sin sambo/fru? Det är mannen som är snäll om han ställer upp trots att han bara sovit 7 timmar istället för 8 natten innan... Kvinnan som helst av allt torkar snor dagarna i ändå ska mest vara tacksam för att mannen någon gång vill vara hemma och "hjälpa till"?? Ändå har mannen till en rätt så stor del bidragit till att barnen faktiskt finns, eller?
Nu menar jag "i det stora hela", det är inte alls så här hemma, så det får ingen tro. Vi lever i det moderna samhället där den som står närmast till hands gör det som ska göras, men varför är det inte så överlag?
Morgonfunderingar efter en sömnlös natt. Har legat vaken och tänkt på hur det jag skrev igår framställer oss, men ändå låter jag det stå sagt. Tyck vad ni vill om mig för hur jag kände, det kan jag ändå inte göra något åt. Jag, maken och barnen är iaf glada och det är huvudsaken :)
Skickar en kram till Linnéa, som har fått världens finaste lille son. Ett av de vackraste barnen vår värld har skådat!
M stod också självklart på samma sida när jag förklarat hur jag tänkte och menade (= kvinnliga meningar som män låtsas förstå för lugnets skull) Hur som helst så måste jag bara förtydliga att han absolut får göra saker själv och med vänner, och även gör det många gånger fler än jag någonsin varit i närheten till, men så har nog han större behov av det också. Det var bara denna enda helg som sedan länge var planerad som jag inte ville tillbringa själv i slutändan. Plättlätt.
Jag undrar hur många som tycker synd om stackars maken nu, efter att ha läst om hans fru som håller honom i järngrepp? För är det inte lite så, att en man måste få ha sina aktiviteter och avkopplingar, gärna 4 dagar i veckan för att orka med sina barn och sin sambo/fru? Det är mannen som är snäll om han ställer upp trots att han bara sovit 7 timmar istället för 8 natten innan... Kvinnan som helst av allt torkar snor dagarna i ändå ska mest vara tacksam för att mannen någon gång vill vara hemma och "hjälpa till"?? Ändå har mannen till en rätt så stor del bidragit till att barnen faktiskt finns, eller?
Nu menar jag "i det stora hela", det är inte alls så här hemma, så det får ingen tro. Vi lever i det moderna samhället där den som står närmast till hands gör det som ska göras, men varför är det inte så överlag?
Morgonfunderingar efter en sömnlös natt. Har legat vaken och tänkt på hur det jag skrev igår framställer oss, men ändå låter jag det stå sagt. Tyck vad ni vill om mig för hur jag kände, det kan jag ändå inte göra något åt. Jag, maken och barnen är iaf glada och det är huvudsaken :)
Skickar en kram till Linnéa, som har fått världens finaste lille son. Ett av de vackraste barnen vår värld har skådat!
Kommentarer
Trackback
