MammaMimi

Usch, vad jag känner mig hemsk ibland! Såna här dagar när Devin är sjuk och hängig kan jag känna mig både för hård och för slapp och inget av det är rätt. Det har varit gnäll och gnål nästan hela dagen, mina öron blöder snart och mitt humör ger vika.
Samtidigt som jag förstår att grabben är trött och slut, så vill jag försöka dölja att jag är trött och slut, men det är inte det lättaste jämt... Idag blev det en dispyt mellan oss, och hur jag än gjorde så blev det fel både för honom och för mig.

Han var hungrig och ville ha lunch. Eftersom han var tussig så fick han själv välja vad han ville äta och svaret blev "paj". Visst, självklart skulle han få paj, ett säkert kort om han inte är så sugen på att äta. Jag gjorde en skinka/broccolipaj som han vägrade att ens röra med gaffeln.
Okej, han är sjuk så jag lirkade lite fint först ,men med resultatet att han blev jättearg för att pajen inte var glass (que??) och hivade iväg tallriken över bordet. DÅ kom monstermamma fram, arg som få. In med grabben på rummet  samtidigt som jag sa till att han kunde komma ut när han var snäll och tänkte äta pajen.
"Tack gärna, mamma", svarade han så fint och stängde själv dörren om sig... (vaddå spä på mitt dåliga samvete?)
Det tog lång lång tid och han kom inte ut, så jag gick dit till slut. Då låg han och var lite ledsen på golvet, febrig och jäklig och jag kände mig usel... Då ville han såklart ha glass igen, men jag vill inte ge honom glass innan mat, när han inte ätit frukost ens. Visst behövde han inte äta många tuggor, men smaka iaf!
Han gick med på att äta paj igen, men vägrade att ens röra den igen. Jag tyckte synd om honom samtidigt som han inte kan få som han vill. Efter han tagit en pajbit och kastat på golvet så blev jag mega-monstermamma och samma visa gick om igen...

Hur som helst så åt han tillslut paj, och mycket dessutom, han fick sin glass och sover nu äntligen. Han gör aldrig så här annars (inte så trotsigt iaf) och det är lätt att bara tycka synd om honom för att han är sjuk, men jag har mina gränser ändå. Det trista är att det känns fel hur man än beter sig. Antingen känner jag mig som ett monster eller så känner jag mig mjäkig. I nästa liv ska jag bli en perfekt förälder, åt en hel hög med dockor. Så är det.