Promenad med en 2-åring
Nytrotsig är vad min son är nu. Det är ett bra ord att beskriva honom med eftersom han just kommit på att man kan trotsa, vägra, tjura och även spela Allan. Det är bra och normlat sägs det, men dessa tröstande kommentarer känns väldigt avlägsna när vi nu är mitt uppe i eländet.
Att gå till affären (inte ens 1 kilometer) kan ta en evighet. Alltid vill han åka snowracern och alltid ledsnar han redan efter ca 3,5 meter. Då vill han såklart dra racern - i ca 5 meter tills det blev för trist / tugnt eller annat jobbigt. Jaha, gå bredvid vagnen då en stund för att sen komma på att det var sparken han ville ha! Eftersom den står kvar hemma är det bara att glömma, och hur länge skulle den vara kul egentligen?
Det är en sån här gång som jag bara vill slänga upp sonen på vagnen som lillasyster ligger i, så som man tycker att föräldrar gör för sällan, men så länge alla håller ett visst humör uppe så är det värt mer - faktiskt så.
Hur som helst så tar vi oss både bort och hem igen, även om det tar en oändlig tid och oändligt mycket energi. Och visst måste de få visa prov på vilja och styrka, men ändå inte bara få som de vill, de små huliganerna.
Som idag när vi var ute och inget passade herrn.. Han skulle inte åka snowracer och inte heller INTE åka. Vad betyder det? Vi andra går en bit och då ska han med. Vi stannar och då ska han inte med. Hur långt kan man gå ifrån utan att han blir en fara i trafiken? Hur arg är det värt att bli när det sen är vi som får ta en ledsen och arg pojke som varken ska äta eller sova? Å andra sidan, hur länge kan man trilska och leka 'nda hem?
Ja, svårt är det. Inte lätt att förstå innan man hade egna barn.. Ibland får man vissa blickar av andra, oavsett om man är för sträng eller för snäll, men så länge de inte har eller haft barn själv så kan de aldrig förstå. Det går inte att läsa sig till hur det ser ut i verkligheten, oavsett om man läst 5 böcker, sett 7 program och har 3 högskoleutbildningar. Verkligheten är annorlunda, så enkelt är det.
Att gå till affären (inte ens 1 kilometer) kan ta en evighet. Alltid vill han åka snowracern och alltid ledsnar han redan efter ca 3,5 meter. Då vill han såklart dra racern - i ca 5 meter tills det blev för trist / tugnt eller annat jobbigt. Jaha, gå bredvid vagnen då en stund för att sen komma på att det var sparken han ville ha! Eftersom den står kvar hemma är det bara att glömma, och hur länge skulle den vara kul egentligen?
Det är en sån här gång som jag bara vill slänga upp sonen på vagnen som lillasyster ligger i, så som man tycker att föräldrar gör för sällan, men så länge alla håller ett visst humör uppe så är det värt mer - faktiskt så.
Hur som helst så tar vi oss både bort och hem igen, även om det tar en oändlig tid och oändligt mycket energi. Och visst måste de få visa prov på vilja och styrka, men ändå inte bara få som de vill, de små huliganerna.
Som idag när vi var ute och inget passade herrn.. Han skulle inte åka snowracer och inte heller INTE åka. Vad betyder det? Vi andra går en bit och då ska han med. Vi stannar och då ska han inte med. Hur långt kan man gå ifrån utan att han blir en fara i trafiken? Hur arg är det värt att bli när det sen är vi som får ta en ledsen och arg pojke som varken ska äta eller sova? Å andra sidan, hur länge kan man trilska och leka 'nda hem?
Ja, svårt är det. Inte lätt att förstå innan man hade egna barn.. Ibland får man vissa blickar av andra, oavsett om man är för sträng eller för snäll, men så länge de inte har eller haft barn själv så kan de aldrig förstå. Det går inte att läsa sig till hur det ser ut i verkligheten, oavsett om man läst 5 böcker, sett 7 program och har 3 högskoleutbildningar. Verkligheten är annorlunda, så enkelt är det.
Kommentarer
Trackback
