Storebror
Tänk vilken skillnad det kan bli på ett barn bara man släpper lite på tyglarna..
Jag har läst en hel del i böcker om just 2-åringar nu och jag och Magnus har pratat igenom hur vi ska förhålla oss till en massa saker när det gäller vår 2-åring.
*Det viktigaste för oss är att vi 2 är överrens och kör på samma bana.
* Det näst viktigaste är att välja våra strider och inte bråka om allt.
Ta bara maten t ex.. Sonen har aldrig varit någon storätare och har alltid varit bökig vid bordet. Men hur kul har han egentligen när vi sitter och äter och vi säger åt honom att "sitta fint" "äta riktigt" "inte doppa" mm?? Det blir bara negativ stämning av alla måltider..
Läste några exempel:
"Om du nekar din tvååring att doppa mackan i gröten kommer det med all säkerhet leda till att han varken äter mackan eller gröten. Står du inte ut med kladdet så titta bort." (- Ja, det stämmer ju.. Och varför är det så illa att doppa?? Säger vem?
" Låt barnet äta hur mycket eller lite det vill av det han själv vill ha från bordet. Så småningom vaknar intresset för att prova nya saker, men inte tack vare föräldrarnas tjat." (Stämmer...)
" Om du försöker på barnet att sitta kvar vid bordet under hela familjemåltiden leder detta med all säkerhet till bråk. Vill du att barnet ska känna sig som en del av familjen ska du låta det sitta tillsammans med er, äta vad det orkar och sen låta gå för att leka."
" Låt barnet känna att det är en aktiv handling att äta och att han äter för att han vill ha mat, inte att han accepterar på grund av att du vill att han ska äta."
Ja, det var lite utdrag av det som står i olika böcker, bla "Barn de första 5 åren. En bibel skriven av Penelope Leach.
Summan av detta har blivit att Devin suttit kvar länge vid bordet av egen vilja när vi ätit. Han har visserligen stått på knä, varvat med att sitta. Ätit med fingrarna leka mycket som med gaffel och sked. Han har inte behövt smaka det han inte velat ha av och han har slickat av smöret av mackan innan han ätit den. Men han har varit glad, nöjd och har framförallt ätit!
Så mindre tjat och gnat om hur det "ska" vara, det funkar iaf för oss. Och detta var bara exempel över måltiderna, men även resten har funkat bra bara vi släppt lite.
Nu är det inte så att han gör som han vill, absolut inte, men vi är mer lyhörda för varandra. Sen kan vi tacka gudarna för att han är trevlig och artig av naturen, och alltid är som en dröm borta :)
Jag har läst en hel del i böcker om just 2-åringar nu och jag och Magnus har pratat igenom hur vi ska förhålla oss till en massa saker när det gäller vår 2-åring.
*Det viktigaste för oss är att vi 2 är överrens och kör på samma bana.
* Det näst viktigaste är att välja våra strider och inte bråka om allt.
Ta bara maten t ex.. Sonen har aldrig varit någon storätare och har alltid varit bökig vid bordet. Men hur kul har han egentligen när vi sitter och äter och vi säger åt honom att "sitta fint" "äta riktigt" "inte doppa" mm?? Det blir bara negativ stämning av alla måltider..
Läste några exempel:
"Om du nekar din tvååring att doppa mackan i gröten kommer det med all säkerhet leda till att han varken äter mackan eller gröten. Står du inte ut med kladdet så titta bort." (- Ja, det stämmer ju.. Och varför är det så illa att doppa?? Säger vem?
" Låt barnet äta hur mycket eller lite det vill av det han själv vill ha från bordet. Så småningom vaknar intresset för att prova nya saker, men inte tack vare föräldrarnas tjat." (Stämmer...)
" Om du försöker på barnet att sitta kvar vid bordet under hela familjemåltiden leder detta med all säkerhet till bråk. Vill du att barnet ska känna sig som en del av familjen ska du låta det sitta tillsammans med er, äta vad det orkar och sen låta gå för att leka."
" Låt barnet känna att det är en aktiv handling att äta och att han äter för att han vill ha mat, inte att han accepterar på grund av att du vill att han ska äta."
Ja, det var lite utdrag av det som står i olika böcker, bla "Barn de första 5 åren. En bibel skriven av Penelope Leach.
Summan av detta har blivit att Devin suttit kvar länge vid bordet av egen vilja när vi ätit. Han har visserligen stått på knä, varvat med att sitta. Ätit med fingrarna leka mycket som med gaffel och sked. Han har inte behövt smaka det han inte velat ha av och han har slickat av smöret av mackan innan han ätit den. Men han har varit glad, nöjd och har framförallt ätit!
Så mindre tjat och gnat om hur det "ska" vara, det funkar iaf för oss. Och detta var bara exempel över måltiderna, men även resten har funkat bra bara vi släppt lite.
Nu är det inte så att han gör som han vill, absolut inte, men vi är mer lyhörda för varandra. Sen kan vi tacka gudarna för att han är trevlig och artig av naturen, och alltid är som en dröm borta :)
Kommentarer
Trackback
