Morgon igen
Jag tycker att det känns som att det alltid är morgon, att jag alltid vaknar och kliver upp. Så vart tar resten av dagarna vägen då när det känns som att dom knappt finns?
Magnus och Devin har just åkt iväg med morbror Jimi till Döviken och ska sätta upp öltält inför lördagens traktor-race.
Hemma blev en VInga som skulle sova och en jag som stod alldeles yrvaken och knappt fösrod (förstår) nåt om vad som händer... Har hunnit städa ihop här efter en pappa-barn-morgon och nu tänker jag vakna till framför datorn tills VInga vaknar.
Det är så jäkla synd att det ska vara så få helger på en sommar att allt ska krocka med varann, jag skulle så gärna vilja åkt till Döviken på lördag ju! Men hur mycket jag än vill dit så vill jag hellre åka på Rhapsody in rock och dit ska jag ju!! Det är en snäll svärmor som bjuder med mig dit =) Dessutom har Magnus jour då, så då kommer svärfar hit över helgen och passar barnen ifall det går nåt larm, snällt! Ännu snällare är att dom, i väntan på larm, kommer roa sig med att måla huset =D Vi har det nog rätt bra känner jag...
Hmmm...Fick ett telesamtal nu som, ja vad säger man...som raserade hela min dag! Jag orkar snart inte bry mig i denna människa! Det finns ingen som suger musten och energin ur mig som denna person gör och ändå kan jag inte bara sluta bry mig. Denne mår dåligt, är trött, mår dåligt, är trött, världens syndaste om henne i världen och jag orkar inte lyssna längre!! Mitt liv är inte heller en dans på rosor trots att jag lever och må bra, men att aldrig ens kunna ventilera om det som är jobbigt för MIG, utan att jag ska känna att det är en pissdroppe i havet, det orkar jag inte mer... Och att dessutom vara skulden till det som raserat denna persons sista vecka p.g.a en sak som denne TROR att jag menade, nä det tar jag inte. Skiter snart i det totalt. Att vissa människor mår väldigt dåligt, det kan jag förstå och såklart tycka är jättetråkigt, men att det ska uppta ALL vaken tid med att beklaga sig, då har det gått för långt. DÅ behöver man andra att prata med...
Måste ruska av mig det här nu och ta itu med mitt superenkla jättelyckliga liv, för visst är det så jag har det va??
Magnus och Devin har just åkt iväg med morbror Jimi till Döviken och ska sätta upp öltält inför lördagens traktor-race.
Hemma blev en VInga som skulle sova och en jag som stod alldeles yrvaken och knappt fösrod (förstår) nåt om vad som händer... Har hunnit städa ihop här efter en pappa-barn-morgon och nu tänker jag vakna till framför datorn tills VInga vaknar.
Det är så jäkla synd att det ska vara så få helger på en sommar att allt ska krocka med varann, jag skulle så gärna vilja åkt till Döviken på lördag ju! Men hur mycket jag än vill dit så vill jag hellre åka på Rhapsody in rock och dit ska jag ju!! Det är en snäll svärmor som bjuder med mig dit =) Dessutom har Magnus jour då, så då kommer svärfar hit över helgen och passar barnen ifall det går nåt larm, snällt! Ännu snällare är att dom, i väntan på larm, kommer roa sig med att måla huset =D Vi har det nog rätt bra känner jag...
Hmmm...Fick ett telesamtal nu som, ja vad säger man...som raserade hela min dag! Jag orkar snart inte bry mig i denna människa! Det finns ingen som suger musten och energin ur mig som denna person gör och ändå kan jag inte bara sluta bry mig. Denne mår dåligt, är trött, mår dåligt, är trött, världens syndaste om henne i världen och jag orkar inte lyssna längre!! Mitt liv är inte heller en dans på rosor trots att jag lever och må bra, men att aldrig ens kunna ventilera om det som är jobbigt för MIG, utan att jag ska känna att det är en pissdroppe i havet, det orkar jag inte mer... Och att dessutom vara skulden till det som raserat denna persons sista vecka p.g.a en sak som denne TROR att jag menade, nä det tar jag inte. Skiter snart i det totalt. Att vissa människor mår väldigt dåligt, det kan jag förstå och såklart tycka är jättetråkigt, men att det ska uppta ALL vaken tid med att beklaga sig, då har det gått för långt. DÅ behöver man andra att prata med...
Måste ruska av mig det här nu och ta itu med mitt superenkla jättelyckliga liv, för visst är det så jag har det va??
Kommentarer
Trackback
