MammaMimi

Varje morgon när jag hör att något av barnen är vaken så slår den till som en blixt från klar himmel. Min självömkan. Från att ha sovit lycklig så slås jag av något jag hör i huvudet på mig själv. Ett mantra som läses upp om och om igen...
"Det är mest synd om dig i hela världen som måste vakna", är meningen jag hör. Här snackar vi inte alls om att leva på smutsigt vatten eller leva i kritiskt osäkerhet dygnet runt, nej här snackar vi om att jag måste kliva upp kl 6 på morgonen med underbara barn! Det är inte ens kristligt tidigt och jag har oftast inte ens sovit för lite, men jäklar vad det är synd om mig!
Min självömkan håller i sig ungefär tills jag har borstat tänderna, klätt mig, bäddat sängen, gjort välling, satt på kaffe och satt mig med båda barnen i soffan för moronmyset. Då har jag förvandlats från den ledsammaste människan i världen till den lyckligaste.
Under den stunden trallar jag istället på en sång i stil med "Jag är den lyckligaste männsikan i hela världen som har så underbara barn", om och om igen.
Så känns det då ända tills barnen inte vill mysa med mig längre, utan hellre leka, kivas, ramla och bajsa. Från att jag då haft 2 motsatta känslor i kroppen under en halvtimmes tid så går jag drastiskt till att bli en medel-Svensson.

Nu har jag precis passerat mina 2 första stadier och sitter själv här i soffan som MammaMimi Svensson. Jag har barn som ska kläs på, tvätt som ska hängas, kaffe som ska drickas, bloggar som ska läsas. Det ska bli tandläkarbesök med sonen, rensning av dotterns garderob, utelek i spöregn och kaffe på Ånäset. Affärsbesök, lek, matlagning till en utsvulten familjefar...
Men vem har sagt att det är fel att vara Svensson? Jag måste säga att jag trivs ypperligt, synd att det inte är bättre betalt bara! =)